Jag är så jävla trött på snacket om hur det blir med släkten när jag fyller 18.. Sen när har jag brytt mig om själva firandet?!
Och varför skulle jag bry mig mer i år?
Det enda jag vet är att pappa vill fira med båda delerna fast utan mamma och mamma vt jag inte vad hon vill.
Jag har föräldrar som har pratat med varandra ungefär 7 gånger sedan juli. Jag vill igentligen inte firamin 18 års dag i huvudtaget.
Jag känner för att dra någonstanns över dagen, själv och funderaöver mitt patetiska liv.
Jag har nog aldrig någonsin varit lycklig på nån utav mina födelsedagar, födelsedagar är till för att man ska lida lite extra en dag om året.
Och framförallt det här året..