I går kom jag hem vid nio och hade helt förberett mig på att vara ensam hemma och eftersom jag aldrig är det så skulle det bli så himla skönt.
I stället möts jag utav tio vingliga moppepojkar utanför dörren och ungefär sju till innanför, jag höll på att få spel.
Jag ställde ett ultimatium till min bror och då skulle dom försvinna efter tio minuter, tio minuter blev tjugo, tjugo blev en timma och tio minuter, jag höll på att sprängas.

Och en grej som alltid händer när jag är helt ensam hemma och på en kväll är att dom stora fet fula äckliga spindlarna kommer.
Alla som känner mig vet precis vad jag tycker om spindlar, jag tål dom inte, det kryper i skinnet i mig av bara tanken utav dom.
Och den här kom stolt krypande över golvet i TV rummet och skrattade åt mig.
Och sen kommer pappa hem och skrattar åt mig.
Spindeln vann, den försvann och pappa kom försent, varenda jävla spindel i mitt hus har vunnit över mig.
Jag har aldrig velat bota min fobi, men nu har jag äntligen kommit på bättre tankar.
Jag ska inte bli av med den för jag kommer aldrig tåla dom men jag ska bli så modig att jag kan hämta mina gummistövlar och splasha dom.
Som det är nu finns det ingen tanke om några gummistövlar utan bara ropa på närmaste människa och o mdet inte är nån hemma så är det bara at tgå därifrån och stänga dörren.
Från och med nu, eh njäe snart så kommer ingen spindel vinna över mig igen!
Minsann