Jag grät inte en enda gång på studenten.
Förutom mitt i nassen när jag skulle säga hejdå till Janine då brast allting. tre år med konstant umgänge, fikaraster, shoppingturer. Det var hon som räddade mitt matte b betyg och gjorde så att det var lite värt att gå till skolan när man kände det som minst.
Och hennes matpet, ingen är så bra på att att peta i maten som Janine!

Vilken kvinna!
Fy vad jag kommer sakna henne!
(jag håller fortfarnde på att smälta grejen med att inte längta efter två och en halvs månaders sommarlov utan om man har tur fyra veckros semster).
Dessutom har jag jobb ångest. Palla att leka slav åt vissa klimakteriebitchar som ser sig alldeles för grymma för att göra jobbet själv.
Det är inte precis någon ELLE redaktion, det är ett lager där alla som jobbar har precis samma arbetsuppgifter.
GAH